En sommar, tre länder i Mellanöstern. Tillhörighet har varit ett återkommande ord. Tillhörighet för att jag utseendemässigt känner igen mig bland människor på gatan och tillhörighet för att jag får sitta mitt bland mina kusiner, i ett av de hem jag växte upp i som barn. Tillhörighet, en känsla som fått mig att mer än en gång undra om jag skulle kunna flytta tillbaka. Och varje gång rätt snabbt insett att det skulle innebära både en mental och själslig död för mig. Jag är så kluven, så splittrad i själen. Känner mig hemma och har samtidigt en tärande hemlängtan. Vill ingen hellre än att komma till min egen säng, min bekvämlighet, min trygghet och vill samtidigt inte åka ifrån detta. Inte lämna. Inte förlora det igen. I alla tre länder har jag skrattat och gråtit. I alla tre länder har jag känt mig hemma. I atmosfären. I färger och smaker. I ljud och lukt.

I alla tre länder har jag mött människor och bevittnat händelser som fått hjärtat att brista. I Turkiet berättar en vän att han inte längre ser någon annan utväg än att hitta sätt att smuggla sig ut ur landet på. Om han inte hittar någon som är villig att “gifta” sig med honom för att han ska få chans till ett värdigt liv någon annanstans “finns det båtar som åker till Europa”. Han har hört om båtarna som för folket till friheten, till norra Europa. Han har inte hört om att Medelhavet numera är en massgrav… Hur ska jag kunna tala om det för honom? Jag som själv nått friheten i Europa, jag som lever ett liv värt att leva. Hur ska jag kunna tala om för honom att livet för honom inte kommer bli bättre av att han ger sig ombord på en av smuggelbåtarna?

Från Iran är intrycken många och starka. Det minne som dyker upp nu när jag sitter på flygplatsen i Aten, på väg hem till Stockholm, är från ett bröllop. Ett bröllop som blev avbrutet p.g.a. ‘moralpolisens’ (jag vet inte vad dessa avskum kallas på svenska, kanske ‘sedlighetspolisen’ är ett bättre ord) hotande närvaro. För att ett älskande par ska få hålla en bröllopsfest måste brudparet åka in till deras kontor och skriva under ett kontrakt där de svär på heder och samvete att män och kvinnor inte kommer vistas i samma sal. De måste även uppge exakt tid och plats för själva festen. Sedan är det en lotteri huruvida sedlighetspolisen dyker upp oanmäld el inte. Jag var på två bröllop under vistelsen i Iran, ena gick bra. Vi kvinnor fick ha våra sjalar och kappor hela tiden nära till hands ifall de oinbjudna skulle dyka upp men ingenting hände. På det andra däremot, dit dom oinbjudna trängde sig in, fick vi kvinnor ta på oss sjalarna och alla män lämna lokalen. Till och med brudgummen. Där satt sen bruden sorgsen och ensam på sin bröllopsdag. Så obeskrivligt absurt. Separerade på självaste bröllopet! Mitt hjärta brast varje gång jag fick syn på henne, jag som inte ens tror på bröllop… Hade sedlighetspolisen kommit på dom skulle dock absurditeten nå bortom alla gränser. Dom skulle inget mindre än fängslas tills att någon betalar enorma summor för att få deras frihet eller tills dom avtjänat sitt straff för att ha tillåtit män och kvinnor vistas i samma lokal under sin bröllopsfest. Obegripligt. Fullständigt obegripligt. Sedlighetspolisen patrullerar även gatorna, åker runt i en minibuss, två män som sitter fram och 4-6 heltäckta kvinnor i svarta chador i baksätet med uppgift att inspektera huruvida andra kvinnor är anständigt klädda och tillräckligt täckta eller inte. Jag är inte särskilt lättskrämd, men dom där skrämmer skiten ur mig.

Och så avslutningsvis Libanon. Antalet 1 200 000 registrerade flyktingar består. Mörkerantalet tros nu vara närmare 2000 000. Över 800 000 är barn. Endast 400 000 av dem har fått plats i skolan hittills. Resten är utspridda över hela landet och överlever genom tiggeri eller säljer blommor och annat smått, barfota på tungt trafikerade vägar. Hittills har det funnits ekonomiskt stöd från olika FN organ såsom UNHCR och UNICEF samt en hel del andra NGO’s. Men nu är pengarna slut. Resurserna har använts upp och vardagssituationen närmar sig en ‘dead end’. Människor saknar fortfarande tillgång till utbildning, sjukvård och boende. Barnen drabbas hårdast. De syriska barn vi möter har aldrig sett någonting annat än krig. De är barn som aldrig lärt sig leka, som inte känner till sociala koder. Dom skriker, drar i våra kläder, klämmer våra händer, nyper och slår med sina små knutna nävar. Det är så mycket inom dom som behöver komma ut. Deras ögon gör ont att se in i. Deras blickar borrar sig djupt in och suger sig fast. Tårarna bränner konstant bakom ögonlocken och jag känner mig feg varje gång jag sliter bort min blick. Vem ska hjälpa dom? Vem kommer finnas där för alla dom här små liven? Föräldrarna skrattar ikapp med sina barn och tackar oss med tårar i ögonen. “För vad??” vill jag skrika. Vad är det för värld när en förälder behöver tacka någon för att hen får möjlighet att skratta med sitt barn? “I love you” ropar barnen och ger oss slängkyssar. “I love you too” är det enda vi kan ropa tillbaka innan vi sätter oss i bussen och åker därifrån…