Idag ska jag köpa en slöja. En slöja som ska täcka mitt hår. Som ska skyla mitt hår inför männens blickar. Det tar emot. Det finns ett motstånd. Jag har skjutit upp det dag för dag och nu är det bara två dagar kvar tills att jag beslöjad ska kliva ur planet och återigen befinna mig i mitt födelseland, ett av mina två hemländer. Det är ju egentligen inget högt pris, för mig är det ju bara tillfälligt. Någonting jag endast behöver finna mig i under en kort tid, för att få träffa min släkt och familj. Igår låg jag topless på en strand här i Turkiet, imorgon ska jag täcka min kropp från topp till tå. Endast huden i mitt ansikte och på mina händer får synas. Två gånger har jag nu drömt att jag står på flygplatsen utan mitt pass, i drömmen har jag varit fylld av förtvivlan över att jag glömt passet och inte kan återse min familj och mina släktingar, samtidigt lättad över att resan inte kan bli av. När jag vaknar är jag istället lättad över att det bara var en dröm, men får samtidigt ångest över det som väntar mig…

Den senaste tidens debatter och diskussioner som pågått i Sverige angående hederskulturer (västerländsk som österländsk), kvinnoförtryck, och patriarkala strukturella maktövergrepp snurrar inom mig. Mitt intag av flödet är endast begränsat till facebook, då jag själv befinner mig i Turkiet med begränsad tillgång till internet. Jag har bara kunnat läsa en liten del av alla artiklar, debattinlägg och statusinlägg. Jag har läst Zeliha Dagli och Amineh Kakabavehs texter, kvinnor som själva lever och/eller arbetar i förorter, och berättar om det vardagliga förtrycket, hotet, föraktet och förnedringen de upplever av män, som i religionens namn, tar sig rätten att äga rummet, luften, existensen. Om hur män ser det som en självklarhet att vara överlägsna kvinnan, att styra, kontrollera och begränsa henne. Patriarkala avskum oavsett land eller religion. Jag har läst politikers debattinlägg som väljer att använda situationen till att försöka kamma hem poäng för sin generella partipolitik och missar vädjan om uppmärksamhet för det skeva som sker här och nu, det som inte har råd att vänta ut den stundom sega maskineri som är baksidan av vårt så kallade demokratiska samhällsstruktur. Jag har läst Sara Mohammad’s text som modigt och öppet berättar om allt från den könsstympning hon utsattes för som barn till hennes dagliga kamp mot det vi i tal och skrift benämner som hederskultur, och jag har läst en oerhört välskriven text skriven av Paula, ”Vardagsrasismen.nu”, (som är så viktigt att jag väljer att infoga den även här)

http://vardagsrasismen.nu/…/04/02/vasterlandsk-hederskultur/

Den sistnämnda texten lyfter hela debatten och visar så tydligt på problematiken med att göra dessa frågor till ett “vi och dom” fenomen. En text som på ett oerhört begripligt sätt förklarar och visar på hur ”hederskultur” (som vi i benämning oftast tillskriver endast den muslimska traditionen) hör samman med den våldtäktskultur som präglar våra liv i Sverige. Texten tydliggör hur ”hederskultur” inte endast tillhör en viss religion eller ett visst folk, utan pågår för fullt även i västvärlden och ja, till och med inom den svenska kulturen (något som verkar vara lika svårsmält för många i Sverige som det faktum att Selma Lagerlöf stöttade rasbiologin och att vi idag har fascister i riksdagen).

Jag läser texter som berättar om den lilla människan, texter som gör partipolitik av det hela och texter som lyfter upp alltsammans och visar på att även detta liksom så mycket annat bara är en liten del i ett mycket större, vidare och farligare patriarkal struktur.

Och inom mig är allt oroligt. Rörigt. Förvirrat. Jag lyssnar på röster i mitt huvud som säger att det är varje kvinnas rätt att få välja sin religion, att bära en slöja utan att behöva utsättas för hot, förnedring, trakasserier och kränkning p.g.a. en rådande och tilltagande demonisering av muslimer och deras religion islam. Jag tänker på min mormor som med stolthet och värdighet väljer att ta på sig sin slöja varje dag. Och jag lyssnar på röster i mitt hjärta som ifrågasätter huruvida det ens kan handla om ett fritt val när slöjan i sig är en kränkande och förminskande symbol av kvinnan, inom en religion skriven av män för mäns vinning, liksom alla erkända religioner och för övrigt större delen av hela den mänskliga historien. Så här står jag nu och försöker komma iväg för att inhandla en slöja till mig själv… Är det rätt av mig att så enkelt finna mig i det? Att bara ta på mig slöjan och köpa läget? Jag tänker på mina kusiner som trotsigt och omsorgsfullt sminkar sig i timmar och låter slöjan vila långt bak på hjässan, förvissade om att bestraffningen kan gömma sig runt varje gathörn. Jag läser om fb-initiativet My Stealthy Freedom, om hur unga kvinnor i protest tar av sig sina slöjor och publicerar bilder på sig själva på fb. Om hur dom gör detta i full vetskap om att dom riskerar piskrapp, böter tills dom är helt ruinerande, fängelse och i värsta fall dödsstraff. Och dom gör det ändå. Är det rätt av mig då att komma dit och bara acceptera slöjtvånget? Jag som kan bada naken var jag vill, jag som med mitt svenska pass bekymmerslöst kan ta mig runt hela världen, jag som kan röka, dricka sprit och knulla med vem jag vill när jag vill. Jag som kan få älska och leva med den jag vill oavsett kön. Jag som kan bli mamma utan att ens behöva blanda in en man i mitt liv. Jag som är fri. Är det rätt av mig att hålla mig utanför deras kamp när jag står på deras gator? Att tyst se åt ett annat håll och fromt ta på mig slöjan för att under 10 dagar få träffa min släkt? Vad skulle hända om jag inte höll tyst? Vad kommer hända med mig om jag deltar i mina medsystrars kamp när jag står där vid deras sida? Vad kommer hända med mig om jag inte gör det? Vilken kamp är min egen mitt i allt detta? Att sätta dom omtalade ”männen i förorterna” på plats och frånta dom deras självutnämnda maktövertag är lika mycket min kamp som att få gå halvnaken mitt på Östermalm om jag så önskar utan att behöva utstå sexistiska kommentarer om min kropp. Det ena står inte mot den andra och båda grundar sig i det vi benämner som ”hederskultur”, där kvinnans kropp och sexualitet kontrolleras, kriminaliseras, begränsas och smutskastas av män. Heder, ett egentligen vackert ord som så mycket annat har kidnappats och befläckats av världens patriarker. Nåja, dags att avsluta denna prokrastinering och företa mig dagens enda uppgift: köpa en slöja. Jag låter nog livet och stunden avgöra om den sen får sitta på eller ryka av i protest…