Dag 14-17 -Från Cagliari till Almedalen

Under 4 dagar i Cagliari har vi varit på aktivistmöten och offentliga politiska torgmöten. Vi har haft träffar med flertal olika organisationer, allt anordnat av den lokala Palestinagruppen som i övrigt ställt upp för oss 24/7, lagat mat, skjutsat, hämtat och bistått med all möjlig service. Pizzeria ägaren Federico Nansen, en dedikerad Palestina-aktivist som har inrett väggarna i sin pizzeria med fotoutställningar från sina resor till Gaza och Västbanken, bjöd in hela Freedom Flotilla på en gedigen pizzakväll. Konstnären och Hbtq aktivisten Canaria supportade vår sak, och bidrog med ekonomisk support. Allas engagemang och dedikation har varit överväldigande. En del av dem är aktivister i hjärtat, som till vardags tvingas anpassa sig till de rådande kapitalistiska normer som i stort sett alla våra samhällen mer eller mindre bygger på, för att få familjelivet att gå ihop. Medan andra är heltidsaktivister som dedikerat sina liv till att i varje given stund stå upp för rättvisa, solidaritet och mänskliga rättigheter. Om och om igen väljer de kampen för utsatta människors rätt till ett värdigt liv fram sin egen bekvämlighet. Gång på gång väljer de att lägga sin tid och kraft på obetald arbete för en rättvisare och mer solidarisk värld för alla istället för att fokusera på att själva göra karriär. Människor som dessa har inspirerat mig hela mitt liv. De är unika i sin osjälviska inställning till livet, sin outröttliga kampanda och sin odödliga tro på att det goda till slut besegrar det onda. Innan jag dör hoppas jag i mina handlingar komma i närheten av deras storhet.

Nu när vi fått täckning läser jag om allt som händer i Sverige, Almedalen. Vänner som misshandlats av nazister. Polisens agerande. Människors kärleksfulla uppslutning kring allt det som är värt att värna om -vår gemensamma trygghet och rätten att få existera och leva utan hot och våld.
Jag läser Polisens försvarstal gällande deras handlingar och beslut, nu när deras uppenbara misstag även gått upp för dem själva och jag tänker att det är väl kanske ändå inte så konstigt att de gör som de gör. En klok kvinnan sa till mig en gång att okunskap endast kan bemötas med ödmjukhet. Det fungerar liksom inte att bli arg eller frustrerad över någons beteende när det hos hen råder uppenbar stor brist på kunskap. Och jag tänker att kunskapsnivån hos Polisen inte alls är där den bör vara för en instans som inte bara besitter enorm makt, men även utsätts för och förväntas kunna hantera oerhört komplicerade situationer där människoliv mer än ofta är inblandat.
För mig är det en olöslig gåta hur polisutbildningen inte är på högskolenivå. Varför det ens heter Polishögskolan trots att det inte är en högskoleutbildning är en fråga för sig, men desto viktigare hur kan det INTE vara en högskoleutbildning?? En högskoleutbildning som genomsyras av ett normkritiskt, maktkritiskt, antirasistiskt och genusmedvetet tänkande. En högskoleutbildning som innehåller en omfattande utbildning i barns rättigheter. En högskoleutbildning som ställer krav på och utbildar lämpliga poliser med större fokus på bemötande och gedigen kunskap om vad som orsakar brott.

Det var när jag läste om att Fi vill ombilda polisutbildningen till högskolenivå som jag lärde mig att Polishögskolan inte är en högskola. Och jag har svårt att tro att det inte är fler därute som tänker som jag tänkte…

Högervindar må blåsa hårt världen över just nu men solvarma kärleksvindar tar udden av dem överallt. Sålänge berättelserna vi lyssnar till och för vidare är dem om kärlek, solidaritet och mänsklig respekt, kommer vi fortsätta utmana de patriarkala strukturerna. Det är när makten är som mest hotad som den blir brutalast. Sakta men säkert, en dag i taget så ska patriarkatet upplösas och vi alla bli fria.