Ikväll påbörjade vår avfärd mot Napoli. Italienare i röda t-shirtar samlades vid hamnen för att vinka adjö. Idag, den 7 july hölls det en nationell manifestation i olika städer i Italien för de människor på flykt som mist sina liv. Dom röda t-shirtarna är dedikerade till alla de barn på flykt som hittills har drunknat i Medelhavet. Efter Napoli går färden vidare mot Palermo där vi idag fick veta att borgmästaren annonserat att alla flyktingar som når Palermos kust kommer ses som rättfärdiga medborgare av Palermo. Det är precis sådana politiska markeringar världen behöver.

Vi väntas nå Napolis kust om två dagar. Och väl framme hoppas jag på att ännu en gång få träffa Ann Wright. Första gången jag såg henne var på piren här i Cagliari natten vi anlände. Jag blev så fullständigt starstruck att jag inte fick ur mig ett vettigt ord, dessutom borstade jag tänderna och stod med munnen full av tandkräm, som jag inför hennes åsyn spottade i närmaste papperskorg bara för att kunna hälsa. Jag gjorde en klockren Dirty Dancing Baby -”I’m holding a water melon” inför Ann Wright som tack och lov bara skrattade varmt och hjärtligt åt min självskam. Hon seglade vidare med Al Awda tidigt nästa morgon och jag har startat en nedräkning till att få en chans till med denna makalösa ikon och kanske få lite återupprättelse av min värdighet inför henne.

Jag har sedan starten haft för avsikt att följa med hela vägen till Gaza. Denna resa har haft två alternativa slut för min del, antingen överge skeppet under israeliskt hot och våld eller överlämna skeppet under glädjetårar och segerjubel till det palestinska folket i Gaza. Trots samtalen om israeliskt apartheid och därmed extra utsatthet och större hot om våld har jag under resans gång, med stor inspiration från framför allt min medresenär, Charlie Andreasson -Human Right Defender ombord på Al Awda som deltagit på alla resor med Ship to Gaza, mentalt och fysiskt förberett mig på en konfrontation med israeliska soldater. Och när jag i Lissabon fick höra om att Ann Wright skulle kliva ombord, räckte bara det som motivation, bara att sida vid sida med Ann Wright fängslas av Israel, skulle vara värt alla deras smutsiga försökt till att skrämma oss till tystnad.

Men förutsättningarna för min resa har ändrats radikalt och beslutet är nu taget att jag kliver av båten redan vid nästa stopp, Napoli. Under de veckor som gått sedan jag startade detta projekt har något högst omvälvande skett i mitt liv, och ombord på Freedom har det tydligt visat sig att jag inte längre är ansvarig för bara mitt eget liv ombord, utan även för en liten liten fripassagerare. Så det som nu sätter stopp för min möjlighet att kunna genomföra resan till sitt slut är samtidigt min högsta längtan och största dröm i livet som äntligen gått i uppfyllelse. Känslorna ombord är just nu mycket stora och starka.
Hur förberedd och villig jag än må vara inför mötet med israeliska soldater finns det ingenting i världen som skulle få mig att utsätta mitt barn för det.

Framme i Napoli ska jag ta ett foto med Ann Wright och tids nog berätta allt om henne för det lilla Livet.
Den här utmaningen ombord slutar om några dagar och därefter väntar den allra största utmaningen livet någonsin kommer ge mig.
Tack för allt ert stöd, värme och kärlek.

Och kom ihåg att det VIKTIGASTE stödet för den här resan påbörjar när skeppen har lämnat Palermo och inlett den sista längden mot Gaza. Det är då all kommunikation ombord slås ut av israeliska styrkor och det är då vi på land är dom enda som kan vara ögon och röster, dels åt deltagare och besättning ombord och deras säkerhet med framförallt för en ökad chans för Freedom Flotilla att nå hela vägen fram till Gaza.

All kärlek!