Det är med ett tungt hjärta jag åker till flygplatsen. Sorgen över att inte kunna fullfölja mitt uppdrag och slutföra resan hela vägen till Gaza sänker sig över mig och jag försöker förgäves övertyga mig själv om att det jag gjort hittills är tillräckligt. Men när världen ser ut som det gör är ingenting av det vi gör någonsin tillräckligt. Samtidigt som det är livsviktigt att vi gör någonting hela tiden. Nu far jag hem, hem till familj och vänner som kan andas ut, hem till läkarbesök och helomställning av livet och hem till en stundande intensiv feministisk valrörelse.

Den sista dagen här i Neapel blev jag brutalt påmind om hur den verkliga feministiska kampen kan te sig. När jag för några dagar sedan, under ett politisk torgmöte i Cagliari, presenterade mig som politiker för ett feministiskt parti avbröts mitt tal av rungande applåder. Efter samma möte kom många av lyssnarna fram och tackade för att en feminist fanns med i kampen för det palestinska folkets frihet. Jag fylldes av stolthet och värmdes i själen. Den dagen var det lätt att vara feminist.

Sista dagen här fick jag istället smaka på hur riktigt tungt det kan vara att vara feminist. Istället för jubel, applåder och tacksamhet möttes jag av orden “Du har saboterat vår mission med ditt skitsnack i Cagliari om patriarkala strukturer och feminism. Vår mission handlar om mänskliga rättigheter och inte om feminism och antipartiarkalt skitsnack.”
Orden yttrades av en medresenär, av en som ser sig själv som en människorättskämpe, en kvinna, en syster. En person som sätter mänskliga rättigheter högt på sin agenda och som levt länge nog för att ha erfarit många av de segrar kvinnorättsorganisationer världen över kämpat sig till. En god människa. Och ändå. Trots allt detta saknar hon kunskap och förmåga till förståelse för hur feminism och mänskliga rättigheter aldrig kan skiljas åt. På samma sätt som antirasism och feminism aldrig kan skiljas åt. Att höra dom orden från en som jag delat denna resa med gjorde riktigt ont men det påminde samtidigt om var den riktiga feministiska kampen behövs. Om hur vi behöver konstant fylla oss med kunskap om vår egen historia som så effektivt har undanhållits oss. Om hur vi behöver fylla på med all den kunskap som berövades oss under skolåren. Om alla de kvinnor som kunde ha varit våra förebilder om vi bara känt till deras existens. Om hur vi ständigt behöver påminna oss om att vi själva är produkter av dom patriarkala strukturer som styrt och format hela våra liv. Om hur det vi tror är vår egen sanning och uppfattning i mångt och mycket bara är ännu en patriarkal indoktri som vi nöts och stöps i.

Idag är det tungt att vara feminist. Och just därför absolut mest nödvändigt att vara feminist.

Tack för att ni följ mig genom denna blogg. Tack för all er kärlek och alla varma ord som skickats mig under resans gång och tusen tack för alla bidrag. Ert stöd gör skillnad.

All kärlek Oldoz