Marie Lalás röst vibrerar av smärta och sorg när låter Leva länge nog sjunger i mina öron. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Allt tid hittills under resan har jag fokuserat på mötet med israeliska militärstyrkor och det våld det kommer innebära. Idag slogs jag av vad som kommer vänta oss i det fall vi faktiskt skulle lyckas. Om vi denna gång når hela vägen fram till Gaza. Vad kommer våra ögon få se? Vilka bilder kommer möta oss? Hur ser det ut hos ett folk som så länge stängts in i en humanitär och sanitär katastrof? Hur ser det ut när en miljon barn lever utan tillgång till friskt vatten? Hur ser ens hem ut utan tillgång till rent vatten och med elektricitet som endast varar 3-4h om dygnet? I ett land där medeltemperaturen ligger över 35 grader…

Under resor med Clowner utan Gränser till oerhört utsatta områden har jag många gånger bevittnat barn som lever i sanitär katastrof. Bilderna av dem är alltid de som etsar sig hårdast fast på näthinnan och stannar kvar långt efter hemkomsten.
Det som gör det ännu värre med Gaza är att hur fattigt det än har varit på många av dom platser jag rest till, har jag mött ett fritt folk. Människor som trots det helvete dom lever i, ändå har sin rörelsefrihet kvar. Sitt hopp och sin värdighet. Palestinierna i Gaza har för längesedan fråntagits sin rörelsefrihet. Hur länge har de kunnat bevara sitt hopp och sin värdighet, i en vardag där dom dagligen utsätt för kränkningar bortom all mänsklighet?
Finns det något som smärtar mer än att möta den tomma blicken hos en människa som efter år av kamp har knäckts och brutits ner till en skugga, en levande död. Barn med tomma svarta hål där ett par pigga ögon borde skina. Vad kommer möta oss om vi når fram?