Dag 11 -Havskonferens
och en nödsegling till Algeriet
Idag möttes vi upp med Al Awda till sjöss. Kaptenerna utbytte info och vi andra gladdes åt att se våra vänner. Mäktig känsla att mötas upp mitt ute på den oändliga havet.
Det finns två palestinier med under den här längden, en på varje båt. Både dom och jag har avråtts från att åka med sista biten fram till Gaza. Jag har under dom här dagarna talat med dom ombord som gjort denna resa förut, en del har gjort det fler än en gång. Deras berättelser rymmer såklart olika upplevelser, känslor och detaljer men på en punkt är de nästan identiska. När det gäller mötet med israeliska militärstyrkor vittnar allas berättelser om hur Israel öppet och medvetet utövar apartheid. Under konvojen 2010, dödades nio människor ombord på Mavi Marmara, den turkiska delen av flottan. Obduktionen av deras kroppar visade att det sköts av sammanlagt 30 skott, avfyrade på nära håll i tinningen, brösten, ryggen, höften, bakhuvudet och ansiktet. Även grekiska aktivister blev utsatta för aggressivt våld medan européerna med vita kroppar tillfångatogs under mer eller mindre korrekta omständigheter och deporterades hem. Vittnesmålen beskriver gång på gång från alla resor, hur deltagare och besättningen ombord delades upp och behandlades olika beroende av färgen på deras hud. Två irakiska kvinnor, journalister från Al Jazeera separerades från gruppen och kastades i fängelseceller med redan intagna fångar medan de övriga (alla vita deltagare) delade celler 2-3, skilda från det övriga fängelset.
En engelsk journalist född i Iran hotades med deportation till Iran. Han räddades i sista stund av advokater och deporterades till Turkiet istället, trots engelskt medborgarskap. Historierna är många och samstämmiga. Har du inte en vit kropp och födelseort i passet som tillhör den vita rika Europa riskerar du oerhört hårdare behandling av den Israeliska staten. Dom enda andra som riskerar samma fara eller möjligtvis ännu sämre behandling är de deltagare som själva är israeler.
Och kanske är det också så att det är fram till just den sista sträckan som jag kan göra mest nytta. Därefter, i själva mötet/konfrontationen med israeliska styrkor är det främst vita koppar med högt mediavärde som kan göra skillnad. Så ser ju världen ut idag, vare sig vi vill eller inte. Förvisso finns det fortfarande några få icke vita kroppar som också skulle kunna skapa stor mediakaos för Israel. År 2012 var Desmond Tutu redo att kliva ombord men tyvärr satte hans hälsa stopp för det i sista stund. Föreställ er bara den sköna huvudvärk Israel skulle fått när det gått upp för världen att Israel tillfångatagit Desmond Tutu…
Under kvällen insjuknade en av oss ombord. Dimitri drabbades av akut blindtarmsinfektion och vi fick lägga om kursen mot Algeriet som just då låg närmast. Jag är så oerhört förundrad över hur smidigt och snabbt allt gick trots att vi befann oss mitt ute på Medelhavet när det hände. Satellitsamtal från kapten till svenskt sjukhus som kopplar in akutteam i Algeriet som ser till att vid vår ankomst, mitt i natten, står ambulans, säkerhetspolis och hamnpersonal redo att hjälpa till!
Så snabbt och enkelt kan en människas liv räddas mitt ute på samma hav som slukat tusentals andra liv. Det enda som avgör är vilken kropp, vilket namn och vilket pass som ringer in det första samtalet…
Day 11 – Ocean Conference
Today we met up with Al Awda at sea. Captains exchanged info and we were happy to see our friends. It is a powerful feeling to meet up on the endless ocean.
There are two Palestinians on this leg, one on each boat. Both of them and I have been advised not to go with the last stretch to Gaza. During these days I have talked to those on board the both ships who’ve made this trip before, some have done it more than once. Their stories, of course, contain different experiences, feelings and details, but at one point they are almost identical. As far as the Israeli military forces are concerned, everybody’s stories about how Israel is openly and consciously exercising apartheid is testifying. During the 2010 convoy, nine people were killed onboard Mavi Marmara, the Turkish part of the flotilla. The autopsy of their bodies showed that they were shot by a total of 30 bullets, fired in close proximity, to the temple, chest, back, hip, back of the head and face. Even Greek activists were exposed to aggressive violence while Europeans with white bodies were captured under more or less correct circumstances and deported at home. The testimonials describe time and time again from all the journeys, how participants and crew on board were divided and treated differently depending on the colour of their skin. Two Iraqi women, journalists from Al Jazeera were separated from the group and thrown into prison cells with the main prison population while the others (all white participants) shared cells 2-3, separate from the rest of the prison.
An English journalist born in Iran was threatened with deportation to Iran. He was rescued at the last minute by lawyers and deported to Turkey instead, despite English citizenship. The stories are numerous and consistent. If you do not have a white body and place of birth in your passport belonging to the white rich Europe, you risk extreme harsh treatment by the Israeli state. The only ones who risk the same danger or possibly even worse treatment are those who are Israelis themselves.
And maybe it it is true that it’s only upto this last leg that I can be of most use. After that, in the actual encounter / confrontation with Israeli forces, it is mainly white bodies with high media value that can make an actual difference. That’s how the world looks today, whether we like it or not. Certainly there are still a few non-white bodies that could also create great media chaos for Israel. In 2012 Desmond Tutu was ready to come aboard, but unfortunately his health stopped him at the last moment. Just imagine the beautiful headache that Israel would have had when the news came out that Israel captured Desmond Tutu …
During the evening, one of us fell sick on board. Dimitri suffered from acute appendicitis, and we had to change course towards Algeria, which at that point was closest. I’m so completely amazed at how smoothly and quickly everything went, even though we were in the middle of the Mediterranean when it happened. A satellite conversation from the captain to the Swedish hospital that connected to the emergency team in Algeria, which ensured that on our arrival in the middle of the night, an ambulance, security police and harbour staff was waiting for us and ready to help!
So quickly and easily, a person’s life can be saved out on the same ocean that extinguished thousands of other lives. The only thing that makes a difference is which colour of skin, which name and passport from which country that makes the first phone call …
